Jag brukar sällan sålla i bekantskapskretsen, be folk att dra för att vår vänskap inte ger mig något men de kväver mig. Kanske för att jag väldigt sällan söker kontakt med människor som inte på något vis inspirerar mig eller ger mig glädje i vardagen. Vissa håller jag mer aktivt kontakt med, vissa ligger bekvämt i bakgrunden och finns där. För de gör ju alltid det, finns där för en även fast man inte pratar flera gånger i veckan (eller på flera månader ibland). Jag är även otroligt enkel att imponera på. Det kan vara att man klarar av att stå på händer, kan (för) mycket om något nischat typ whisky, kulturhistoria eller stickning. Är man tillräckligt intresserad av något är det väldigt lätt att få mig intresserad också. Ibland räcker det med ett härligt samtal "hjärta mot hjärta" som min kära syster brukar skriva i sin blogg. Det här med hjärta mot hjärta tror jag är väldigt viktigt. Det är ju då man vågar släppa alla hämningar för rätt och fel, vågar vara sig själv och kommer varandra riktigt nära! Att komma nära andra människor, lära känna dem och få ta del av deras tid, det är riktigt fina grejer!
Ändå kan jag känna igen mig lite i Alina's låt. Klart som korvspad man ber någon dra om de drar ner en gång på gång. Vem orkar vara med ett neggo som aldrig kan vända på steken och se det fina i livet? Och hur orkar man vara ett neggo? Vad krävs det i livet för att man ska bli så bitter att man känner ett behov av att dra ner andra människor? Vad krävs för att man ska bli blind för allt det goda? När man som jag och Linn sitter med ett glas fint rosévin och skriver om handikappsanpassad turism kan jag ju upplysa om att man blir tacksammare än någonsin! Handikapp behöver ju inte handla om de som är syn- & hörselskadade, rörelsehindrade eller har en annan funktionsnedsättning. Ibland kan man bli lätt handikappad med barnvagn om det inte finns hiss, om trösklarna är för stora eller dörrarna för smala. Eller tänk för all del på alla de som är kraftigt överviktiga och inte får plats i stolen på en berg-och-dalbana! Skammen i att turen försenas för att säkerhetsselen på stolen hissas upp och man måste avlägsna sig från platsen måste vara otroligt stor för den som det berör. Det hände när min familj var i Orlando 2008. Tyckte synd om mannen och hans barn som fick gå för att han inte fick plats (i den väldigt rymliga selen). Det går väldigt långt för många människor, både psykiskt och fysiskt. Vad krävs för att deras liv ska ta en vändning? Eller är de faktiskt nöjda med det som är? Ibland är det inte bara andra människor och deras sätt att tänka och vara på som sätter stopp för oss. Ibland kan vi själva vara den största bromsklossen i världen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar