I onsdags var jag redo för ett riktigt MONSTERPASS på gymmet med den fantastiska Michelle. Den andra Michelle. Ben stod på schemat och det gick fantastiskt bra, 60 kg marklyft och 32 kg squats "how low can you go?"-style. När det blev dags för bulgarian squats åkte skorna dock av, för det är ju mycket lättare att hålla balansen med ena benet på en bänk om man är barfota! Snopet värre när jag la upp vikterna på bänken och efter lite småprat, innan Michelle hinner se eller fånga upp den, så rullar den ena tiokilosvikten ner på min stortå! AJ! Sedan var det team-work som gällde. Fort till Nyhems vårdcentral, där receptionisten tyckte jag skulle vänta tills kvällssköterskorna gick på. Det tyckte inte jag så jag kallade dit min vän Jonas som fick plåstra om min fot och kalla på doktorn - som gav det otroligt proffsiga uttalandet "Du borde åka och röntga". Bra idé! Mellan doktorsbesök, utlåtanden och lindande så satt M troget vid min sida, bjöd på choklad och torkade upp blodfläckar på golvet. Samt skrattade åt hur hon kunde hänga ut mig på FB och jag kunde inte göra någonting eftersom jag ju som alla vet saknar telefon med Internet... Förresten, vad diggar ni Jonas omläggning av tån? Stabilt! Blödde inte igenom förrän sköterskorna på röntgen plockade bort hälften, och aldrig lade om det igen...
På Nyhems vårdcentral var det även nån kotte som hade monterat upp lådorna, såg väldigt asymmetriskt ut. Det skrattade vi åt ett tag, jag och M!
När Jonas hade gått av skiftet gav han mig en liten rosa dinosaurie och skjutsade upp mig till sjukhuset. Lånade en rullstol och förflyttades till röntgen. Sedan blev det till att åka ner till akuten och där spenderade jag ett par timmar med att vänta på min tur. Lillasyster kom upp för att hålla mig sällskap när hon hade avslutat sitt jobb för dagen, och passade även på att råna mig på mynt så vi kunde äta lite bilar (de som inte bilkraschade vid min tå vill säga)! När jag hade fått vänta tre timmar ungefär så fick herr Isländsk doktor ta hand om min fot. Full cirkus. Lillasyster som skrattade, skojade och läkarassisterade på hög nivå om vartannat, samtidigt som hon enligt säkra källor tyckte det var galet läskigt, bedövningssprutor som inte bedövade min stackars tå, blod som sipprade fram under tånageln, en nagel som kommer trilla av och rött bandage. Kunde ju ha gått så mycket värre. Efteråt blev det en tur till Max för att belöna lillasyster som hade stått ut med väntan på akuten hela kvällen, och för att hon gissade rätt på doktorns ursprungsland. Nu har jag inte alls ont i tån om jag inte stödjer på den eller slår den i något och det är ju positivt. Det finns så mycket att vara tacksam för! Kanske är detta det enda sättet att få mig att tagga ner med jobb och träning (eftersom jag inte kan ägna mig åt det alls på sex veckor) och fokusera mer på mig själv och skolarbetet.
Dessutom slipper jag städa och det är ju alltid något!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar