Det jobbigaste man kan få höra när man är där jag är just nu är nog "Nej, som det ser ut just nu så finns det nog tyvärr inte en tjänst här som skulle passa dig.". Och det suger ju. Väldigt väldigt hårt, om ni frågar mig. Och så gör det en smula ont också. Vad hände med allt man jobbat för och faktiskt fortsätter jobba för? Igår ringades mitt C-uppsatsämne in och jag tror att även P var nöjd med det. Vilket är bra, eftersom jag ju faktiskt pratar med honom om det här för att jag VILL bidra med något. Men det gör så ont och magen värker. Jag har väl aldrig riktigt fått känna på det här med ångest innan, hur det känns när man faktiskt från djupet av sitt hjärta och med alla sina tankar verkligen är orolig för hur det kommer att gå. Jag sökte en tjänst som P hade uppmanat mig att söka med. Det är bara ett litet problem. Jag är inte i närheten av att vara kvalificerad för det. Tydligen ska man ha en kandidatexamen i ekonomi. Och det har ju inte jag riktigt. Alls. Förvisso har jag läst en hel del kurser inom ekonomi, företagande och marknadsföring. Flera gånger om. Men räcker det? Förmodligen inte. Men jag skulle väldigt gärna vilja ha det där jobbet, om jag så får läsa böcker om företagsekonomi, marknadsföring, marknadskrafter, affärsutveckling och så vidare i all oändlighet hela sommaren lång. Fortfarande värt det. Men ibland räcker det inte med att önska, be, hoppas eller ens tro.
Ibland är det enda man kan göra att förlita sig på att någon gång i framtiden så reder saker och ting upp sig i alla fall. Eller så kan man ta saken i egna händer och läsa en dubbel kandidat. Tre år till. Yay.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar