Det ser ut som att någon med parkinsons har gått lös med pensel och färg i vardagsrummet...

Christofer har en fin idé om vad jämställdhet innebär. Efter överenskommelse beslutades att jag skulle sköta tapetseringen, han målar väggarna och fönsterlisterna, slutligen skulle jag ta hand om golvlisterna. Det lät enkelt, men så här en vecka senare när jag aldrig riktigt vill komma till skott och snart ÄNTLIGEN är färdig med första strykningen av listerna känner jag att jag vill byta. Jag är redo att ta på mig ansvaret för de färdigmålade väggarna och låta honom ta hand om golvlisterna. C tyckte dessutom att det kunde vara en rolig grej att göra, så att jag får lära mig ifall att man någon gång skulle köpa bostad och renovera hemma. Då är det praktiskt att jag liksom har fått öva på en lägenhet som inte är vår och som vi egentligen inte bryr oss så mycket om. Jag visste inte ens att kökskedjan sträckte sig hela vägen till vardagsrummets bortesta vrå men man lär sig något nytt varje dag! I fortsättningen är jag fullt nöjd med att begränsas till matlagningen och eventuellt städa någon gång ibland - jag vill ju inte ta ifrån honom alla sysslor! Men han hade rätt. Jag har lärt mig jättemycket av det här! OM VI NÅGON GÅNG SKA RENOVERA HEMMA SÅ KÖPER VI FÄRDIGLACKADE LISTER! Allt annat är idioti och slöseri med tid, jag har inte tid att göra saker som jag inte tycker är roliga! Nu tänker jag göra färdigt vardagsrummet istället för att äta tårta hos min kompis till födelsedagsbarn. Det får väl räcka med att vardagsrummet ser ut som en byggarbetsplats i tre veckor innan allt blir klart... Bildbevis dyker upp när spektaklet är färdigt och jag har fått bort alla vita färgfläckar från trägolvet.